- Nationella vårdval för speciellt utsatta grupper
Jag arbetade en hel del med vården under slutet på 90-talet, bla var jag med i utvecklingsarbetat av de nationella IT lösningar som idag är 1177.se vårdguiden. Under de senaste åren har jag återgått till att arbeta inom hälsa, vård och omsorgssektorn tillsammans med min syster. Hon är privatpraktiserande Legitimerad Psykoterapeut med mottagning i Stockholm och Västervik och har lite olika kommun-/landstingsavtal likväl som helt privata klienter.
Tillsammans har vi under de senaste 5 åren tagit fram en eHälsotjänst inom psykiatrin utifrån våra respektive kunskapsområden vilket givit mig konkret och praktisk insyn i dagens svenska sjukvård och speciellt psykiatrivården.
SPECIELLT UTSATTA GRUPPER MED SÄRSKILDA BEHOV
Under våra samtal med olika aktörer inom området psykisk ohälsa kopplat till vårt eHälsoprojekt har vi sett att det finns vissa speciellt utsatta vårdtagare/målgrupper där det i princip saknas vård idag.
Vi har t.ex. kommit i kontakt med Sveriges Dövas Riksförbund (SDR).
(Jag vill påpeka att SDR är ett partipolitiskt obundet förbund och jag skriver detta inlägg på eget initiativ efter att ha uppmärksammat de dövas situation i mitt dagliga arbete som inte har någon politisk koppling).
Enligt Wikipedia finns det ca 13 000 döva i Sverige, ca 1,3 miljoner hörselskadade svenskar, varav ca 700 000 har så grav skada att de behöver hörapparat. Det svenska teckenspråket erkändes 1981 som dövas officiella språk. Det är ett språk motsvarande hörandes som har de talade språket.
Men där försvinner likheterna, döva har långt ifrån samma möjligheter att få adekvat vård på sitt eget språk.
Precis som hörande så har döva/hörselskadade t.ex. psykisk ohälsa eller andra psykosocial hälsoproblem som missbruk eller kanske familjeproblem etc där samtalsterapi är en betydande del av behandlingen.
Förutom de generella akuta problemen med psykisk ohälsa i Sverige som jag kommer återkomma till i senare inlägg, så är tillgången i princip obefintlig på psykoterapeuter som dessutom kan teckenspråk eller behandlar döva. Motsvarande situation finns säkerligen även för andra utsatta patientgrupper med särskilda behov fast inom andra områden.
I samtal med SDR framkom att det kanske finns ca 10 st psykoterapeuter utsprida i landet som behandlar döva/hörselskadade (SDR sa en handfull, men för att inte säga för få så dubblade jag siffran).
Det finns alternativ med ett fåtal psykoterapeuter som behandlar döva med hjälp av teckenspråkstolk. Det är dock enligt de jag talat med en absolut nödlösning då det är svårt att tolka den typen av samtal. Dessutom blir det snudd på påtvingad integritetskränkning eftersom terapeutiska samtal är mycket personliga. Skulle man själv vilja gå till en terapeut och ha en tolk med sig? Men har man inget val är en terapisession med en tolk det man tvingas ta till.
Detta resulterar naturligtviss i stora problem för de drabbade som behöver vård och hjälp. Det är gamla likväl som unga som inte får hjälp och sänker deras livskvalitet och problemen förvärras utan hjälp och kostar förutom personligt lidande även samhället ekonomisk på olika sätt.
Aktuell forskning (OECD) visar att den psykisk ohälsa kostar svenska samhället nära 70 miljarder kronor årligen. ”Psykisk ohälsa har blivit den vanligaste orsaken till att personer i arbetsför ålder i Sverige står utanför arbetsmarknaden”. Samtidigt blir de som ska hjälpa färre bla. på grund av stora åldersavgångar närmsta åren.
Jag vet inte hur många teckenspråkskunniga psykoterapeuter som finns i Kalmar Län? Men med 10 st i Sverige och 21 Landsting är sannolikheten väldigt liten att det ens finns en.
SÅ HUR GÖR MAN DÅ IDAG SOM DÖV/HÖRSELSKADAD OM MAN BEHÖVER PSYKIATRISK VÅRD?
Bor man i huvudstaden, Göteborg eller Malmö finns en hårt ansträngd psykiatri men det finns möjlighet att som teckenspråkstalande få hjälp. Men bor man i glesbygd ser det mörkare ut. Det finns helt enkelt ingen hjälp att få idag om man inte bor i någon av storstäderna.
En region som jag förstått varit tillmötesgående och kan erbjuda psykiatrisk vård till i det här fallet döva, är Region Skåne. Vi hörde om ett fall där de hade möjlighet att hjälpa en kvinna i Norrland som var i behov av psykiatrisk vård. Från Skåne flög man då veckoviss upp en psykoterapeut till Norrland, som hade 45 min samtal och sedan flög tillbaka.
Jag vet inte exakt hur det ekonomiska upplägget såg ut gällande kvinnan i Norrland men jag uppfattade det som att Skåne Regionen ”bjöd” Norrland på den hjälpen. Det var ju bra att kvinnan kunde få hjälp, även om jag förstod att problemen återkom när pengarna var slut och det inte längre flögs upp någon terapeut... Som alla inser är det ju ett orimlig och ovärdigt sätt att tillhandahålla vård i ett modernt samhälle som Sverige.
När det gäller vård så har man rätt till det inom det landsting man tillhör. Men vård eller vårdval utanför det egna Landstinget är betydligt svårare att få.
Vi ser ofta exempel på det i pressen, specialistvård som patienter inte får pga att Landstingen inte vill ”köpa” vårdtjänster av andra Landsting eller privata vårdgivare, man vill hellre försöka lösa det själva vilket långt ifrån alltid går och på bekostnad av patienten. För redan utsatta grupper är detta förödande.
Vi ser ofta exempel på det i pressen, specialistvård som patienter inte får pga att Landstingen inte vill ”köpa” vårdtjänster av andra Landsting eller privata vårdgivare, man vill hellre försöka lösa det själva vilket långt ifrån alltid går och på bekostnad av patienten. För redan utsatta grupper är detta förödande.
INTE GENOMTÄNKT VÅRD FÖR UTSATTA GRUPPER OCH ONÖDIGT KOSTSAM
I fallet med kvinnan i Norrland så var det en av säkert fler döva i glesbygden i behov av vård. Hon hade troligen fått slita hårt för att till slut få den hjälp hon var berättigad till. En hjälp hennes eget landsting egentligen hade ansvar att tillgodose.
Hur många fler döva eller speciellt utsatta grupper finns det i glesbygden som behöver hjälp och som inte lyckas få det? Inom området psykisk ohälsa är förmodligen mörkertalen mycket stora.
Hur många fler döva eller speciellt utsatta grupper finns det i glesbygden som behöver hjälp och som inte lyckas få det? Inom området psykisk ohälsa är förmodligen mörkertalen mycket stora.
Det andra är att vi pratar om kostsam vård i Sverige och ont om resurser.
Det är inte så konstigt att det blir både kostsamt och oeffektivt om man återkommande flyger en terapeut genom hela landet för ett 45 min samtal?
Utöver det så gick mycket tid åt för den tearapeuten att resa istället för att kunna använda tiden till att hjälpa flera.
Det var nog inte många terapisamtal som krävdes för att man istället hade tjänat på att ha minst en egen terapeuter med kompetens att kunna behandla kvinnan ifråga, dessutom hade den teraputen även kunnat hjälpa flera döva i regionen i samma situation.
Jag hör ofta idag att ”för att få vård i Sverige måste man vara friskt nog att slåss för den”, det är dock en överdrift. Det finns ypperlig vård i Sverige inom många områden och på de flesta ställen i landet. Det som arbetar inom vård och omsorgssektorn är oftast mycket engagerade och försöker inom sina ramar utföra ett så bra arbete som bara är möjligt.
Men inom t.ex. psykisk ohälsa och för många speciellt utsatta vårdtagare som dessutom bor i glesbyggd som den döva kvinnan i Norrland, så fungerar det inte.
Men inom t.ex. psykisk ohälsa och för många speciellt utsatta vårdtagare som dessutom bor i glesbyggd som den döva kvinnan i Norrland, så fungerar det inte.
Så ska det inte behöva vara, vi måste kunna tillhandahålla adekvat vård på ett ”smartare” sätt och mer anpassat till dagens moderna samhälle och individuella behov.
Det går att lösa om man är lite öppen för nya tankar och ser att flera mindre insatser inom olika områden relativt snabbt kan förändra en negativ situation. Det gäller bara att tänka till och ha lite helikopterperspektiv och våga prova nya saker.
DET FINNS ANDRA SÄTT ÄN DE GAMLA SÄTTEN
eHälsa och vård på distans är en utveckling som jag och många med mig tror på för framtiden gällande framförallt specialistvård.
I fallet med döva skulle tex. den eHälsolösning (CamTer) som vi nu pratar med olika aktörer kunna komma väl till pass. CamTer är ett verksamhetsstöd vid terapi i form av en internetjänst där Terapeut och Patient möts och har video-terapisamtal på distans, oavsett geografi och med hjälp av en vanlig Internetuppkopplad PC och webbkamera.
Studier visar att verkningsgraden med video-terapisamtal är likvärdig med samtal i rummet och i visa fall bättre. Metoden passa naturligtviss inte grava psykiska problem vilket kräver andra insatser, men uppskattningsviss i 80% av fallen där samtal ingår i behandlingen. Tjänsten uppfyller alla krav som finns inom eHälsa och det finns samarbete med både nationella och regionala parter t.ex. eHälsoinstitutet på Linneuniversitetet i Kalmar.
Studier visar att verkningsgraden med video-terapisamtal är likvärdig med samtal i rummet och i visa fall bättre. Metoden passa naturligtviss inte grava psykiska problem vilket kräver andra insatser, men uppskattningsviss i 80% av fallen där samtal ingår i behandlingen. Tjänsten uppfyller alla krav som finns inom eHälsa och det finns samarbete med både nationella och regionala parter t.ex. eHälsoinstitutet på Linneuniversitetet i Kalmar.
Men då uppstår nästa problem, vem ska betala och investera när vård för en utsatt grupp sker över de geografiska landstingsgränserna?
- Landstingen har ansvar över sin egen region utan incitament att samarbeta med andra landsting, snarast tvärtom.
- Privata aktörer har svårt då vårdavtal knyts med respektive Landsting som har olika vårdvalsregler.
- Ideella intressegrupper för ett patientgrupp kan bara uppmärksamma problemen men lyssnar ingen händer inget ändå.
Jag är generellt för de vårdreformer och den utveckling som pågår, men tror att man behöver göra mer. De gamla ekonomiska flödena inom vården har inte hängt med i vare sig nya tillgänliga arbetssätt eller teknik- eller samhällsutvecklingen för att kunna utföra och tillgängliggöra kvalitativ vård på längre sikt. När färre ska hjälpa flera måste hela kedjan fungera.
För att eHälsa och framtidens vård ska fungera och även verka för resursomfördelning i landet inom områden där det i nuläget är brist på kompetens. Krävs vårdval och vårdavtal över de idag cementerade landstingsgränserna. Privata aktörer måste även få möjlighet att på ett enkelt sätt verka över landstingsgränserna. Tillgång till adekvat vård får inte handla om geografi.
Detta behöver säkert någon ”expert” utreda vidare i detalj under ett par år, medan problemen bara växer. Under tiden som en sån ev. utredning pågår kan man dock agera.
ÅTGÄRDSFÖRSLAG - NATIONELLT VÅRDVAL FÖR SPECIELLT UTSATTA GRUPPER
Mitt förslag är att inför ett pilotprojekt för ”Nationella vårdval” med riktade vårdvalsmöjligheter för speciellt utsatta och identifierade målgrupper inom de områden där de har särskilda behov. Te.x. döva inom psykiatrin. Det finns säkerligen andra motsvarande grupper som har brister inom ett visst område där detta är en möjlig väg till förbättrad vård och samtidigt se vad resultaten blir.
- Utöver Landstingets egna vårdenheter skulle privata vårdgivare även bjudas in och kunna ansöka om Nationellt vårdvalsavtal inom pilotprojektet.
Ett sådant projekt och införande skulle ge ett antal fördelar.
- Dels skulle det uppmuntra till införande av lätttillgänglig konkret vård med hjälp av eHälsa och vård på distans. Något som alla är överens om krävs för framtiden men som går mycket trögt att införa.
- Dels skulle speciellt utsatta och utvalda patientgrupperna som t.ex. döva/hörselskadade omedelbart kunna få hjälp och bli remitterad, eller själv välja terapeut i hela Sverige, oberoende av om det är en privat eller landstingsanställd vårdgivare och var vården geografiskt finns tillgänglig.
- Mindre privata vårdgivare med specialistvård/kunskap skulle enklare kunna erbjuda vård nationellt istället för regionalt och därigenom kunna hjälpa flera.
- Landsting med specialistvård/kunskap inom det utpekade området kan erbjuda och få betalt för sin kompetens nationellt och därigenom även ges möjlighet att hjälpa flera.
- Dels skulle en hälsosam konkurrenssituation uppstå som uppmuntrar till att tillgodose bra tillgänglig vård till alla i samhället, annars märks det negativt i plånboken på de landsting som inte tar sitt ansvar.
- När det kostar att göra fel, brukar det resultera i att man ”gör om och gör rätt”. I fallet med döva så kan det tex. resultera i att man satsar på kompetenshöjande insatser så att fler terapeuter utbildas i att behandla i det här exemplet döva/hörselskadade. På sikt skulle de förmodligen även påverka grundutbildningarna på tidigare stadium vilket kan säkerställa tillgången till komptens i framtiden.
- För samhället i stort minskar kostnaderna sannolikt dramatiskt och man ökar livskvaliteten för det utsatta och sjuka.
AVSLUTNINGSVIS
Det är möjligt att jag har missat någon viktig parameter i mitt resonemang och förslag. Om så är fallet vill jag gärna få feedback på det. De flesta ideér brukar behöva detaljjusteras på vägen och jag har ingen prestige kopplat till de förslag jag presenterar utan vill gärna ha debatt kring det.
Jag är bara ute efter ett mer jämställt och bättre samhälle och tycker att man ska agera i stället för att bara prata om saker som är självklara för gemene man i vårt samhälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar